Jag älskar att träna och jag blir sur och tjurig när jag inte får göra det. Men så kommer förkyldningarna och jag får ta det lungt i en vecka och sen är motivationen som bortblåst. Inte minst nu när det är så stressigt i skolan och jag har bokat in för mycket för att hinna eller orka med.
Idag var första dagen på länge som jag orkade ta tag i kosten lite igen. Jag har ätit bra och inte gått upp ett gram men jag har slarvat för mycket och har fått mig att må sämre för att jag blir arg på mig själv. Och när någon kommer fram och säger, ska du verkligen äta det där och kollar på en konstigt då vill man bara kasta maten på tallriken och dra täcket över huvudet.
Men jag tror jag sett allt som en tävling. En tävling mot mig själv som är bra, visst. Men jag har tävlat mot andra. Vill visa dem att jag kan bättre än dig och tar ut mig tills kroppen säger nej och sen tillbaka på ruta noll. Där är jag nu! På ruta noll. Vaknar om nätterna med astma, kan inte ens gå upp för trappan utan att få problem. Jag vet att astman gör det men jag vägrar inse det. Jag valde inte att få astma. Jag vill inte ha astma. Kan inte någon annan stackars männsika i världen få den istället?!
Imorgon ska jag köpa en STOR almanacka och skriva i träningspass så alla kan se och även jag. På så sätt kan jag "tävla" utan att ens tävla. Och så vet jag att folk ser om jag strycker eller fuskar med något.
Skärpning fröken Emilia!
Med kamera och löparskor i högsta hugg.
Beskriver mig ganska bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar